Ibland händer det mycket i livet. Ibland jävlas världen med en på ett sätt som inte riktigt känns okej. Det är så ibland och det hör kanske till antar jag. Då är man tacksam för alla runt om kring en som faktiskt finns där att rycka tag i om så skulle behövas. Det betyder mycket. Och det är också då som man uptäcker vilka de är. Thank you guys! :) Vi börjar inlägget så idag, det kändes viktigt.

I övrigt så har jag gjort en del rolighetet sedan sist också :) Var bland annat på träningsläger på Teneriffa med mitt träningsteam i friidrotten. 15 riktigt riktigt sköna dagar, precis när man behövde det, när ens hudton började närma sig genomskinig och vinterdeppen för "långdragen kall-vår" nästan blivit för mycket. Dagarna var fulla med träning (noll, ett eller två pass om dagen), sol, lite bad, sopping och allmänt skönt häng. Jag bjuder på lite kort från lägret och alla sköna mäsnniskor som var med :)

Det här var bland de roligaste passen i mitt liv. Ett vanligt jäkla startpass, men efter ett halvår av rehab och bedrövligheter var det en otrolig lättnad och glädje i att kunna göra 10 st riktiga blockstarter i spikskor - utan smärta!! Det är tillfällen som då man påminns hur mycket man älskar sporten och träningen och då är alla rehabpass och behandlingar värt det :)

 

Arenan, Nästan hela teamet (jag till höger i blått) och isbad efter ett hårt mjölksyrapass.

Jag och min roomie Mia, bästaste :)

 

Louise och Mia påväg hem från ett pass, sköna killar (inkl coachen) och Mia och mig!

Finaste resesällskapet Lollo och Mia en kväll, nåt fint hus och bildbevis på tävlingen "Starkaste och mest solbrände kvilleiten". (Kvilleit = vi som tävlar för klubben IF Kville) Vi vann varsin...

 

Något säger mig att bloggen framöver nog kommer fyllas ännu mer med friidrottsrealterade bilder och tjöt, för nu börjar snart tävlingsäsongen igen, full med skön träning och tävling - det ser jag mycket fram emot!

Puss på er alla! :)

Jag har köpt mig en liten liten liten hatt! :D Den är i filt och pryds av en pärla och lite tyll. På något sätt blir ord smått överflödiga vid genialiteter som denna, men jag ska försöka.

Jag fann den på barnavdelningen på ett av våra välkändaste varuhus. Den kunde dock lika väl ha funnit sin plats bland Georgeus eller XXL, för oavsett människa är det otroligt att någon som helst, ens den minsta tänkbara bäbis, skulle kunna kränga på sig den lille på huvudet. Den är helt enkelt för liten! Det är kanske därför den innehåller två typ hårklämmor istället för ett sånt där band att dra ner över hakan också...just sayin.

Jag misstänker dessutom att vanligt folk hade tagit illa upp om den legat bland andra vuxna föremål och klädesplagg så det kanske var bra att den istället fick samsas bland små koftor och annat i miniatyr. Men inte gick den omärkbart förbi mig för det inte. Ho-ho ack nej. Jag roffade åt mig en, betalade och kunde glatt konstatera att den just tagit över förstaplatsen efter min nya köksklocka som dagens bästa köp!


Kanske väcker bilden lika många frågor som svar. Svaren är dock övergående jakande. Ja, jag har en miniatyr-hjort i hallen i min lägenhet. Och ja, även andra rum än dagisverksamheter kan ha turkosblått på väggarna.

Jag kommer någon gång att ha på mig en liten hatt. Sådär på sniskan till nån i övrigt jävligt cool outfit. Tills dess får den fortsätta att hänga på hallspegeln därhemma. Men tror jag rätt så kommer den nog ner därifrån snarare än vi anar...

Hörrni pöss!

Och 3,5 veckors jobb har just gjort Jossan till en morronmänniska.

Vad som kom upp när jag googlade Lumpen. Också ett nattdjur som det ser ut. Jag vet dock inte riktigt vad som är fram och baktill på rackarn. Men jag hoppas för allas skull att det är en bild på någons fram. Och snälla, kan inte nån be honom klippa tassnaglarna!?

Puss på er! :)

OBS! Rubriken bör ej förväxlas med nån taskig schlagertitel, trots Melodifestivaltider.

Det är istället stämningen i dagarna nu hos fröken "lagomgla' käringa". För i fredags tentade vi av sjukdomsläran, den var stor och tog tid som fan att skriva, men gick fint tror jag. Hade vart gött å säga att jag haft en riktigt lugn helg därför, såhär i ingemanslandet mellan två kurser, men så har det inte riktigt blivit. Istället passat på att göra det jag inte hunnit med innan, t ex panikshopping och en storstädning, vänt uppåner på hela lägenheten. Saker hamnar lätt på lite fel plats efter ett tag. Det inkluerar både dammratz och annat. Men nu är det fix ordnat, gött gött! Och ändå lugnt på ett sätt, att inte ha så många måsten i huvudet för en gångs skull. Imorgn börjar en ny fet kurs igen, och jobb, och träning, och.. ja ni vet hur jag har det by now...

Som en tragikomisk koppling till mitt liv bjuds ni här på en av de finaste låtarna. Den e gammal som gatan och det finns ingen fancy music video på den, men ändå väl värd sin plats i detta inlägg! The Ark - Disease


Oh nej, det här är inte sista The Ark-låten på den här lelle bloggen, inte. Såreså!

Man möter mycket tokerier när man åker spårvagn till alla stadens syltor och mötesplatser. Härom sistens stötte jag på (nähva, inte en sån stöt) någon form av tant vid Sahlgrenskas hållplats. När jag var ny i stan, alltså när jag började verka och leva även utanför Torslandas trygga gränser, var jag alltid lite skraj när vagnen stannade vid denna hållplats. För det kunde ju vem som helst räkna ut att de som gick på eller av där var antingen sjuka, jättesjuka, smittsamma eller väldigt ledsna. Lätt att man höll andan några sekunder när dörrarna öppnades för att inte få in mer än nödvändigt av nån smittsam och säkerligen febrig sjukdom.

För att återgå till tanten så vet jag förstås inte om hon var febrig eller ej, det var istället hennes uppsyn som fick mig att kolla lite snett. Vi vet ju alla hur en klassisk tant ska se ut, så det tänker jag inte redogöra för er. Därför misstänker jag att denna tant kanske hamnat i någon slags livskris, en försenad 30-årskris må hända? På rullatorn fanns nämligen en sån där barnvagns-skylt. Men där fräcka föräldrar brukar skriva namn och födelseår stod inte "Beata 26" utan istället, det för henne kanske självklara, "VROOM 007". Hilarious och frustrerande på samma gång. Det hade varit bara hilarious om det inte vore för att hon verkligen inte verkade vara den sortens humorskylt-tant, varken vidare söt eller kärvänlig. Det gör valet av rullator-pynt ännu svårare att förstå. Men kanske var det hela ett självklart skrämseltrick - i stället för en gläfsande vakthund. Någon som är både snabb som ett vroom och tuff som en Bond snor man fan inte handväskan av i första hand!

Mannen på min framtida plåt

 

En simpel iaktgelse blev alltså dagens visa ord i bloggen. Likväl som ett framtida julklappstips till någon väl vald. Det ska börjas i tid...

Vi har precis börjat läsa sjukdomslära i skolan. Verkligen intressant! Men det är mycket som ska in, massor av medicinska termer att kunna utantill. Läkemedel, symptom och diagnoser. Jätteintressant såklart, men mycket!

Dessutom "passar jag på" att jobba till och från i drygt 3 veckor nu. Hellre nu än i sommar när vädret e gött å man vill vara ute och ledig tänkte jag. Så så fick det bli. Visserligen bara till 14 på dagarna, men lägg därtill plugget, 6 träningspass/veckan och massa silversmidesgöra. Och allt annat såklart. Man ska hinna sova och äta och gå på viktiga möten och sånt också vettni. *Puh*

Så det är ingen slumpgenerator som gjort att jag ger er denna video idag. Vi förstår varandra han och jag, för precis så känner jag mig just nu. Ska jag vara ärlig kan jag inte med säkerthet lova att det inte är jag, utan en hacke hackspett som filmats och spelats in.

Ikväll är det dessutom extra svårt att se skillnad på oss två då vaccinpillret dagen till ära gett mig ett sprillans nytt symptom: "putig ankläpp". Får hoppas de återfår sin form lagom till jobbet imorgon..

Idag ska vi vara glada över att detta är en blogg med bokstäver och inte ljudklipp. Jag låter tamejfan som en förkyld Sanna Bråding.

Jag har nämligen påbörjat en vaccinering mot gräspollen! Det låter inte så sexy, men jag hoppas det ska göra mina framtida somrar lite snällare. Fram tills nu har maj-augusti stundtals varit ett litet helvete med kliande ögon, halsont, nästäppthet och galen trötthet. Så efter prov och läkarbesök i höstas påbörjade jag min kur förra veckan. Det innebär att jag ska käka en tablett frystorkat gräs, varje dag. I tre år. Det låter ju inte helt klokt kan man tycka, om det inte vore för att man tror att ens kropp tillslut kommer tröttna på att reagera på gräspollenet. Har vi tur hjälper det även mig!

Men än så länge visar kroppen alltså tydligt att den inte riktigt gillar vad jag gör. Så fort lelle tabletten landat på tungan protesterar den. Från axlarna och upp: kli, aj, stick osv. Dagens mesta reaktion var således extremhosta övergående till halsont och fatal heshet. Vad blir det imorgon?

Spenderade nyårshelgen på vårt landställe. 5 km från från Värmland och 3 mil från norska gränsen, men i Dalsland. Stället kallar vi för Tomtebacka. Trots min ringa ålder tycker jag ibland att det kan vara skönt att "ladda batterierna". Det är inga svårigheter när huset i skogen bjuder på kolmörkt från kl fyra och knäpptyst. Jag underhöll mig väl genom att läsa böcker, se film och chilla framför öppna spisen. Änna mysigt att bara höra knastret från brasan å inget mer!

Här får jag dessutom alltid mina lantisfördomar bekräftade! Så skönt så. En av dessa, som snarare är fakta än fördom, är att minst hälften av alla fordon som belägrar de gropiga grusvägarna och de lite lyxigare asfalterade (!!) vägarna är av typen traktorer. Vi som "göteborgarna" anses faktiskt lite konstiga som inte äger ens en traktor. Man kan fråga sig (som de där uppe faktikt gör ibland) hur man då klarar sig på vintern när snön är i vägen och på sommarn när jordhögar och nedsågade granar ska flyttas? Haha, jo, det var förstås en kuggis, för det gör man inte! Sanningen är att vi titt som tätt får fråga våra snälla grannar om en traktor eller två, inklusive förare, så löser det sig! Men det hör väl till antar jag. Landet i ett nötskal.

God kväll!

Märk väl vår hustomte som står där oavsett årstid. Den har en tomte-
mor också, fast hon gömde sig bakom soffan på det här fotot...
Bilder från utsidan av huset får jag bjuda på en annan gång.

En tripp till närmsta civilisation - världsmetropolen Bengtsfors!
(Joho, där finns visst människor, fast dom är bakom kameran...)

Idag känns det som jag bara ätit potatisgratäng och choklad. Farligt när jobbet svämmar över av chokladkartong-give-aways och Jossan glömde ta med mellanmål hemifrån!

Som dietiststudent borde man la veta bättre? Ja och nej. Det är en fet myt att vi alltid bara äter broccoli, kalkon och små utrikiska groddar. Dock är vi väl medvetna om att det vi just slafsat i oss med glädjens kraft (en hel Alladinask eller tre påsar ostbågar) faktiskt inte är det allra bästa. Dessutom vet vi ju exakt vad som händer med de små molekylerna väl i vår kropp. Och medvetet slafs mina vänner, är inget slafs, det är okej!

Början e jättetrevlig. Man får träffa på alla figurer, (Hej, hej!) de korta, jättelånga, de med rufsigt skägg och de utan. De med krokig rygg, de med konstig klädsmak och de nästan nakna. Alla är med. So far so good. Dessutom är det fin musik och sjukt vackra vyer. Så långt ere gött och jag tycker mig nästan förstå varför den blivit så poppis och varför alla var kära i han krulliga dvärgen när man gick i högstadiet.

Men seeen. När filmen blir snudd på svartvitt och när en vanlig film skulle vara slut för längesen, kommer monstrena in. Vet inte vad de kallas, men i min barndom hette de Tengil och Pomperipossa, så vi kan la säga det här också. Då är det inte så jävla happy att kolla på TV'n längre. För de enda de gör är: slåss, slåss, grymtar, ser fula ut, slåss, tappar färg och dör. Och där bleknar även mitt intresse. Folk som grymtar och dör är inte vad som lättast förgyller min fredagskväll.

Därför blev jag så glad när jag såg denna trailern, på föregångaren till ringfilmerna - The Hobbit! Vad trailen avslöjar syns faktiskt mest av de färgglada små dvärgarna och å en och annan magisk grej. Ni som läst boken får gärna säga annorlunda? Hur som helst, den verkar ball! ;)

Kanske kan även jag lära känna de små liven i fantasilandet. Men premiären är först om ett år.

Tills dess? Tja, den som får mig att se klart hela första ringfilmen, inklusive allt, kan få en belöning! Vad sägs om en kola? Eller en Cola? En kram? Jadå, jag är bannemej förhandlingsbar!

Ja, det är alltså här jag skriver av mig när jag inte har något bättre för mig. Uppenbarligen har jag haft väldans massa bra för mig på senare. Nu är det december. Och vartfan tog hösten vägen? Eller är det den som fortfarande håller i gång? Man kan ju nästan undra, för inte känner jag någon värst vinterkänsla än inte. För Göteborg visar upp sig från sin allra mest klassiska höstrusk-sida, lite regn, lite kyla, massa blåst och lite storm och orkan.. Dock har vi inte någon slask i år i alla fall, det hurrar vi för! :)

Nåja, jag lever och mår bra i alla fall. Har sen sist genomlidit en halv handikappning med en väldigt ond hälsena som gjorde att jag fick joggförbud (således också löpnings- och hoppförbud) i fyra veckor! Hur kul e det på en skala liksom. Men nu har jag så smått börjat springa på riktigt igen, och ungefär hälften av loppen dessutom i spikskor :) Det går framåt. Det som saknas nu är explosiviteten och en känsla av studs i löpningen. Vilket ändå är ganska viktigt. Just nu känns jag lite seg och trubbig. Men förhoppningsvis kan jag styra upp det innan tävlingarna sätter igång igen om ungefär en månad. Och löser det sig inte då, är det inte hela världen, det är gott om tid till utomhussäsongen, "den riktiga säsongen" :)

Såhär vacker var stan för någon vecka sen utanför Scandinavium när jag skulle köra rehabträningen i bassäng. (Näe, inte bassäng som i vattenpöl. Utan Vallhallabadet. Även om bådadera hade varit fullt möjligt!)

Imorrn ska jag shoppa de sista klapparna. Sedan bär det av västerut, över vattnet, ut mot stora ön, förbi eländet och genom Volvo. Destination: Torslanda! Hörs då!

Ciao! :D

När han gör det han gör bäst. På ett sätt som han fan gör bäst.



Tjupp tjupp!

Jag kommer inte få pris för flitigast skribent. Men jag tänker banne mej inte få det för mest döende blogg heller, så nu jäevvlar kör vi!

Ska jag var helt ärlig har det inte hänt ett skit sedan sist. (Också sagt för att det blir enklast att bortförklara min absence på det viset). Men nu tyckte jag det var dags att damma av gamla Bettan. Inte minst för mitt eget ego's skull. Det är ju något att vårda om något.

Dagen idag började med 1h45min bankmöte. Min 22-åriga kropp har nog hittills inte känt sig så vuxen som då. Men det gick bra och för en stund kände jag mig nästan att jag hade koll på all världens fonder och kapitalsparande. Det hade jag förstås inte, det var ju därför jag hade ett möte ju. Med en person som kan sånt. Alltså inte jag. Utan en snäll bankir. Bra möte i alla fall vart det!

Därefter följde ett nästan lika långt möte med ett tryckeri. Det är ändå en imponerande mängd möten på en dag för att inte ha ett jobb ju! För nu jobbar jag inte speciellt mycket. Pluggar istället. För närvarande står statistik-kurs på schemat, tenta om 3 dagar. Jag förstår inte heller riktigt vad som flugit i mig, eller kanske vad som inte flugit i mig, för jag har nog aldrig varit så lugn inför en tenta som nu. För några dagar sen slutade jag plugga för att jag inte orkade läsa samma saker en gång till. Det kanske betyder att man redan hajat det, alternativt att man gått och blivit halvt galen. Jag hoppas på det förstnämnda. Blir nog tilll att öppna boken igen kvällen innan ändå, mest för sakens skull då. Man vill ju inte verka stöddig...

Nä, jag vet inte varför. Men laman är söt i alla fall!

Pössen! :D

Hej och hå! (Inte bara det ena alltså.)

Denna veckan har jag varit ovanligt vanlig - jobat hela två av fem dagar. Idag på TeliaSonera (som så många gånger förr), vilket funkar fint. Och extra fint när det bjuds på fredagsfika såklart!

I måndags däremot jobbade jag för ett bostadsbolag (vi kan välja att inte nämna namnet), som kris-och-panik-inhoppare i deras reception/kundservice. Fick typ 2h opedagogisk och otillräcklig upplärning av den vanliga tanten där, sedan sattes jag i ensamt majestät resten av dagen. Kan påpeka att under dessa två morgontimmarna hände typ inget där, alla kunder sov. Och det som inte hände när hon var där fick jag inte heller lära mig. Bra där. Men sen jevvlar satte kacklet igång. 

En växeltelefon ringde stup i kvarten, man kunde sätta den på nån kö-grej, men det var tydligen inte att rekomendera. Det gjorde jag ändå hela tiden. Av misstag. Eftersom jag inte visste bättre. Och kön växte något kopiöst på bara några minuter. De som faktiskt kom fram till mig försökte jag dock svara så gött jag kunde. Trots att jag inte fått lära mig en paragraf om vare sig bostadsbesiktningar, renoveringsråd, kontrakt eller annats lagom viktigt som "The-bostadsbolag-who-must-not-be-named" faktiskt sysslade med. Desssutom hade jag lite svårt att komma ihåg vad företaget hette när jag väl skulle svara i telefonen. Inte för att det var speciellt avancerat eller svårt att uttala, bara därför att. Tur då att jag kunde läsa innantill på den överdimensionerade loggan på väggen...i varje samtal!

Så. Frustrerande att inte kunna hjälpa till och frustrerande att i vartannan mening få be de stackars redan missnöjda kunderna att återkomma dagen därpå när Tanta Ordinare återkom.

Men inget ont som inte har nåt gott med sig. Genom att sitta där och ta emot alla hyresgästers berättelser om spruckna toasitsar, fellagda golv, störande grannar och icke-existerande barnvagnsrum insåg jag hur bra jag faktiskt har det bostads-wise. Det är inte så illa pinkat ändå. Dessutom fick jag lön för det. Hejja! :) Så summa sumarum en dag att lägga till pluskontot.

Det var det om det. Om några dagar återkommer jag med andra trevligheter i text och bild.
Don't miss! Pöss ;)