Min kärlek till The Arks musik växte sig lite starkare idag igen. Jag var, såklart, en av dem som fastnade direkt för deras musik tidigt tidigt i början av 2000-talet. Tänker jag på The Ark kan jag inte hjälpa att tänka på min högstadietid och min och min "bästis" Marias omåttliga förälskelse till glampoprockbandet. Jag minns att jag hade minst tre foton på bandet i mitt skåp, tillsammans med HCSS-konvulut och egengjorda hittepåloggor för "Trådrockarna". Och fortfarande tar "The Most Radical Thing To Do" mig tillbaka till Torslandaskolans källare (tillika uppehållsrum) och pingisbordet som stod där - för man kan faktiskt sjunga högt och lagom rent samtidigt som man spelar pingis!

Allt detta var såklart innan mp3-spelarens genombrott, men man kunde ju inte vara sämre än att man ändå hade med sig musik att lyssna på i skolan. Jag och Maria hade varsina ascoola (nåja..) bärbara CD-spelare där diverse Eurovision Song Contest-låtar, Fame Factory-artister (Karl Martindahl favoriten!), för min del även gamla Hardcore Superstar-låtar (typ Shame och Liberation) och såklart.. The Ark ljudades ut. Förjedra bra asså! Tyckte vi. Tycker vi.

Men för att båda två kunna sjunga med i det som spelades gick vi omkring i skolan med en lur var, med sladden emellan oss som nån form av barikad för folk vi mötte. Teknikläraren, modell äldre, kommenterade det mer än en gång, men jag vill inte minnas att han var speciellt arg, snarare tvärtom. Däremot var han uppfinningarnas största fan så kanske såg han någon ny FinnUp-succé där bland vårt tekniska trassel.

De senaste åren har Arkarna både blivit med synth, tagit uppehåll, vunnit festivaler, blivit utbuade och spelat en alldeles för trovärdig Jesus i musikal.  Men NU. Idag. Ikväll blev jag glad igen och såg oss återigen sitta på de svängda träbänkarna utanför Hållö och tokdigga Salo med band. I Skavlan spelade nämligen The Ark sin nya låt "Superstar" och det lät som förr. (Bryggorna och sticket i synnerhet!) Borta var synthplonket, och det förhistoriska skägget och tillbaka var de lite för korta jackorna, tuppkammen och det melankoliska men smått förföriska soundet. Nu väntar jag med spänning och en stor dos förväntan på resten av albumet och letar under tiden fram de gamla, alldeles för-träffande spåren. Jag blir glad om ni gör detsamma.

Tack! :)