j. valley twig

Idag känns det som jag bara ätit potatisgratäng och choklad. Farligt när jobbet svämmar över av chokladkartong-give-aways och Jossan glömde ta med mellanmål hemifrån!

Som dietiststudent borde man la veta bättre? Ja och nej. Det är en fet myt att vi alltid bara äter broccoli, kalkon och små utrikiska groddar. Dock är vi väl medvetna om att det vi just slafsat i oss med glädjens kraft (en hel Alladinask eller tre påsar ostbågar) faktiskt inte är det allra bästa. Dessutom vet vi ju exakt vad som händer med de små molekylerna väl i vår kropp. Och medvetet slafs mina vänner, är inget slafs, det är okej!

Början e jättetrevlig. Man får träffa på alla figurer, (Hej, hej!) de korta, jättelånga, de med rufsigt skägg och de utan. De med krokig rygg, de med konstig klädsmak och de nästan nakna. Alla är med. So far so good. Dessutom är det fin musik och sjukt vackra vyer. Så långt ere gött och jag tycker mig nästan förstå varför den blivit så poppis och varför alla var kära i han krulliga dvärgen när man gick i högstadiet.

Men seeen. När filmen blir snudd på svartvitt och när en vanlig film skulle vara slut för längesen, kommer monstrena in. Vet inte vad de kallas, men i min barndom hette de Tengil och Pomperipossa, så vi kan la säga det här också. Då är det inte så jävla happy att kolla på TV'n längre. För de enda de gör är: slåss, slåss, grymtar, ser fula ut, slåss, tappar färg och dör. Och där bleknar även mitt intresse. Folk som grymtar och dör är inte vad som lättast förgyller min fredagskväll.

Därför blev jag så glad när jag såg denna trailern, på föregångaren till ringfilmerna - The Hobbit! Vad trailen avslöjar syns faktiskt mest av de färgglada små dvärgarna och å en och annan magisk grej. Ni som läst boken får gärna säga annorlunda? Hur som helst, den verkar ball! ;)

Kanske kan även jag lära känna de små liven i fantasilandet. Men premiären är först om ett år.

Tills dess? Tja, den som får mig att se klart hela första ringfilmen, inklusive allt, kan få en belöning! Vad sägs om en kola? Eller en Cola? En kram? Jadå, jag är bannemej förhandlingsbar!

Ja, det är alltså här jag skriver av mig när jag inte har något bättre för mig. Uppenbarligen har jag haft väldans massa bra för mig på senare. Nu är det december. Och vartfan tog hösten vägen? Eller är det den som fortfarande håller i gång? Man kan ju nästan undra, för inte känner jag någon värst vinterkänsla än inte. För Göteborg visar upp sig från sin allra mest klassiska höstrusk-sida, lite regn, lite kyla, massa blåst och lite storm och orkan.. Dock har vi inte någon slask i år i alla fall, det hurrar vi för! :)

Nåja, jag lever och mår bra i alla fall. Har sen sist genomlidit en halv handikappning med en väldigt ond hälsena som gjorde att jag fick joggförbud (således också löpnings- och hoppförbud) i fyra veckor! Hur kul e det på en skala liksom. Men nu har jag så smått börjat springa på riktigt igen, och ungefär hälften av loppen dessutom i spikskor :) Det går framåt. Det som saknas nu är explosiviteten och en känsla av studs i löpningen. Vilket ändå är ganska viktigt. Just nu känns jag lite seg och trubbig. Men förhoppningsvis kan jag styra upp det innan tävlingarna sätter igång igen om ungefär en månad. Och löser det sig inte då, är det inte hela världen, det är gott om tid till utomhussäsongen, "den riktiga säsongen" :)

Såhär vacker var stan för någon vecka sen utanför Scandinavium när jag skulle köra rehabträningen i bassäng. (Näe, inte bassäng som i vattenpöl. Utan Vallhallabadet. Även om bådadera hade varit fullt möjligt!)

Imorrn ska jag shoppa de sista klapparna. Sedan bär det av västerut, över vattnet, ut mot stora ön, förbi eländet och genom Volvo. Destination: Torslanda! Hörs då!

Ciao! :D